Och jag vet inte om jag borde skriva det här.

 

En gång i början av sommaren tog jag mod till mig och mailade till henne.

Jag har följt henne i ungefär två år och hon tar nog dom vackraste bilder jag vet.

 

Det modiga ligger i att jag frågade om hon ville fota mig och min lilla familj.

 Och just det kanske du fnyser åt och undrar vad det är för modigt med det.

 

Och sanningen är att jag är ganska självkritisk när det kommer till foton av mig själv,

tycker det är svårt fastän jag egentligen tycker det är så otroligt kul.

 

I lördags packade vi den lånade bilen full av ballonger och leksaker,

blommiga klänningar och

annat fint och åkte till en annan stad på västkusten.

 

Vilken fantastisk dag vi hade.

 

Ska bli så spännande att se sen hur det blev.

Kanske visar jag något här sen.

 

En annan sak som jag ville säga;

Jag försöker verkligen verkligen att njuta av blå himmel, sista sommardagar

och att vara i hans värld.

 

Men just nu är det så svårt att vara där hela tiden.

Jag glider i väg i för många ofärdigtänkta tankar, har kreativitet

och lust som längtar ihjäl sig efter att komma ut.

 

Och kanske är det bra att skriva allt ändå.