tisdag 30 juli 2013

Om fina kombinationer och att skriva.

 
 
Hemma hos Mackapär hängde Zizustadt och Jonna Fransson bredvid varandra och
jag blev förälskad i kombinationen. Tur för mig att jag redan hade både frö och blomster.
Idag ramar jag in och hänger om.
 
 
Och packar upp och tvättar. Lillasyster fick ärva den småblommiga blusen av en väns
barn och ni förstår väl att jag tycker om den?

 
"Hon kom med vildhallonen" skriver Tuva Minna Linn om sin nyfödda dotter
och jag tänker börja göra som hon - skriva till mina barn. För jag saknar skrivandet
och minnena. Hur mycket man än vill hålla fast vid dem så är det så många som bleknar
med vardagens stress. Palle och Jonna, mina älskade skatter.
 
 
Och jag packar upp vimplar, mailar jobb och packar kartor och katten där kommer från bakluckeloppis.
 
 
Och plötsligt känns det som om vi har all tid i världen. Som att ett barn är hur simpelt som
helst, men som jag aldrig kände när jag bara hade ett.
 

Men det är tomt också. Vi tittar mot dörren, varje gång det knäpper till, och längtar efter
storebrors glada röst.

 
Och pappan så klart. Han som skämt bort oss med sovmorgon och nybakat bröd
var och varannan sommarlovsmorgon.
 
Hoppas du har det fint där du är.
 

2 kommentarer:

  1. Jag tycker också att de är fantastiska ihop. Staden och blommorna. Och vilken fin idé att skriva till sina barn, älskar tanken på det, och ska försöka göra det. Jag tycker ju inte så mycket om att skriva men även om det inte blir varje dag, eller bara nån gång då och då, så är det ju ändå fantastiskt. Måste fixa en fin bok bara :)
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Vackert som tusan. Skriva till barnen, jag lägger idén i en liten ask. Känner igen mig i dina ord. Livet är stort och rymmer mycket. Bäst att stanna upp ibland.
    Kram till dig

    SvaraRadera