Lyckopost och äntligen ett hej från ateljén.

 

Det blev lite förskjutet allting, men idag skruvade jag ihop mitt skrivbord.

Plockade ner stol, lampa och lite annat från vinden för att äntligen börja skapa min

egen plats i ateljén. Jag hann mest bara hämta och packa upp. Men så här ser det ut

just nu och jag känner i hela kroppen att jag kommer trivas här.

 

Ser ni de blommiga tygerna? Alldeles makalöst ljuvliga. Dom kom med posten igår

som den allra finaste lilla överraskning. Ett lyckopaket. Avsändaren heter Sara Pirat och

vi har funnit varandra genom våra bloggar.

 

Hon skrev att hon helst hade velat skicka mig några nyplockade citroner,

solmogna tomater och ett knippe lavendel. Och jag hade älskat det. Älskar tanken på att

någon vill ge mig det. Men i stället kom en hög av dom vackraste 

småblommiga tyger och jag känner mig så himla glad när människor så precis

förstått vad jag tycker om. Att det har framgått på något vis.

 

Om ni inte redan upptäckt Sara Pirat så gör det nu. Hon bor på en kibbutz i Israel inte

långt ifrån där jag bodde för 15 år sedan, och hon ser och upplever sådant som jag

känner igen sen den tiden. Hennes vardagsbetraktelser är något väldigt speciellt

och ofta otroligt vackert. Det blir dagens tips.

 

Ikväll vet jag precis vad jag ska göra med det översta tyget.

Kan ni gissa?

 

Nu är vi här igen.

  

 Det är något väldigt rogivande med att komma till en plats där allt ser ungefär 

likadant ut från år till år, till skillnad från vardagen där jag finner ro i att konstant

flytta om, byta plats och ändra.

På landet fick jag ligga kvar i sängen varje morgon, för fina pappan gick upp med

barnen klockan fem eller sex. Och varje morgon fanns det nybakat bröd till kaffet

som man tog med sig ut på trappan.
 

Dikeskanterna var alldeles fulla med ängsblommor och smultron. Att låta lillasyster

smaka för allra första gången var bland det bästa. Vi tog barnen i skrindan och

plockade och plockade.

Allt det där som jag tycker så mycket om. Knotiga gamla äppelträd, vackra tapeter,

knarriga golv, klängrosor, svalor och surr och närheten till vatten. Det ger både

ro och längtan för en själ som min.

Jag gick mina egna små promenader för att skingra tankarna. Plockade smultron

och blommor. Lila och gula och en salig blandning. Fotograferade och gjorde

en glasstårta.

Nu är vi hemma igen och jag har en hel hög av idéer som väntar.

Jag ska andas in rosor och jasmin, sitta på glasverandan om kvällen och trä smultron på strån.

 Nu åker vi till landet och det där fullkomliga lugnet och tystnaden som man

 aldrig kan få i stan.
 

Jag lämnar kvar dator, stress och senaste dagarnas dåliga humör och packar

ner bikini, böcker, skrivbok och klänningar.
 

Kanske postar jag någon instagrambild, @nannakerstin heter jag om 

du vill följa. Ha det så fint tills vi ses igen.
 

Snart åker vi bort.

 

 

Ingefärsgodis till kaffet och massor av vatten. Andas djupt och lyft blicken 

en stund när det blir för svårt. Perspektiv på alltihop är viktigt.

 

Alldeles snart blir också pappan ledig och vi åker bort. Jag tänker på städning som

behöver göras. Vad som ska packas. Lite jobb som måste undan.

 

Jag har plockat fram skrivbok och penna för alla tankar som behöver skingras

och jag tänker på alla bra saker som faktiskt händer.

 

Nu ska jag snart få en eftermiddag på stan alldeles för mig själv och sen

middag ute, bara vi, utan barn.

 

Och det sägs att det ska bli soligt och varmt nu. Tänk vad härligt om det

kunde bli så på semestern. Hoppas att du som läser här har fina sommardagar.

Jag tror att det blir en liten paus nu.

 

kram och hej.



Terapi med blommor och kameran.

Den här dagen var verkligen inte min. Jag har känt mig alldeles jättetrött och varenda litet nej,

varenda liten trots har känts helt oöverstiglig.

 



Vi hade så många, om än lite diffusa, planer i början av veckan. Men en efter en ställdes dom

in och vi blev själva mest hela tiden.

 

 

Det är fint det med så klart. Men nu behöver jag komma ut ur bubblan och göra

något bara för mig själv.

 

Jag försökte vända känslan med nagellack. Men mest har tårarna bränt bakom ögonlocken.

Jag ställer så höga krav på mig själv som mamma. Fast innerst inne vet jag att jag är okej.

 

 

Nu på kvällen skulle jag egentligen packa kartor, men hällde upp ett glas vin, plockade

sönder en pion och tog fram kameran istället.

 

Nu.

Nu vänder det. Det bestämmer vi.

 

Kvällen vid Röda sten.

 



 

Igår när barnen somnat åkte jag till Röda sten med dom här två fina.

 

 

Min syster Hedvig som är en av mina närmaste.

 

Och Christina, som jag älskar att ha i min familj.

 

 

Jag skulle egentligen mest ta gravidbilder,

 

 

men vi hade så roligt och skratten var tvungna att fångas i närbilder.

 

 

Vi delar nästan allt, Hedvig och jag, och nu ska vi äntligen få dela mammaskapet.

Behöver jag säga att jag är lycklig?

 



 

Dom kommer bli två fantastiska mammor och jag är så nyfiken på vem det är där inne...

 



 

Men det är extraspännande nu. Stort. Nästan magiskt.
 

 

För den här vackra magen bär på inte mindre än två små liv.

Jag undrar så vilka ni är... <3

 

Tack snälla Hedvig och Christina för att jag fick fotografera er.

 





En regnig tisdag.

 

Visst måste man väl få fika extra fint mitt i veckan när det är så här tråkigt juliväder?

Så gör vi. Glass på en tisdag fast vi egentligen har andra regler.

 

 

Storebror vill gärna hjälpa till när kameran åker fram. Han klippte pionblad.

Och vi planterade om en liten rosenbuske.

 

Och sen provade vi att kasta bladen från balkongen. Ett rosa regn som singlade mot marken.

Fint.
 



Glasspinnarna är av enklaste slaget, ur Lomelinos glassbok. Tack Mackapär igen för den fina presenten.

 

Och Kinfolk så vackert och inspirerande, men det visste du säkert redan.
 



 

Igår lyssnade jag färdigt på Maja Ivarssons sommarprat. Rekommenderas verkligen.

 

Nu laddar jag för att lyssna på Kristian Gidlund. Om jag ska vara ärlig vet jag inte

riktigt om jag vågar.

 

Jag är så himla rädd att förlora någon jag älskar.